Denna texten kanske kommer att bli tung för dig att läsa. Men inte så tung för mig att skriva. För det är ju så att varje gång jag får tillfälle att berätta, så lättar smärtan lite grann.
Det börjar närma sig årsdagen då vi förlorade vår Heidi. Hon skulle ha blivit 9 år på lördag
Den 12:e maj 2008 satt jag yr och illamående på en glukosbelastning. I en hård, gul och rödmönstrad landstingssoffa. Kollandes på nån informationsfilm om amning. Jag satt med min hand på min mage och försökte desperat känna om så en liten tillstymmelse till rörelse. Jag hade inte känt på ett par dagar men hoppades på att bebis bara hade vänt sig och sparkade inåt mot ryggen istället.
Min oro fick mig att leta upp en barnmorska och be henne lyssna på hjärtljuden.
Det fanns inga.
Jag blev inskickad till förlossningen med de vagt hoppfulla orden, "Ibland har våra maskiner svårt att fånga upp hjärtljuden, du ska se att allt bara är fint."
Det var det inte.
Jag fick direkt göra ett ultraljud där det konstaterades att vår lilla bebis hjärta slutat slå. Hela världen vändes upp och ner, all luft sögs ut och alla sånger tystnade.
Jag blev inlagd i ett rum där jag fick ringa S som var på jobbet. Det samtalet minns jag inget från, men minns kramen, skriken och tårarna när han kom inspringandes i rummet.
Vi fick vara hemma under natten, morgonen efter skulle vi komma in för igångsättning och jag skulle få föda vår bebis.
Vi åkte buss hem från sjukhuset, vi var i total chock och hade inte fattat någonting. Väl hemma var vi tvugna att ringa de där jobbiga samtalen till de som skulle blivit mormor,morfar, farmor och farfar. Det var ett fruktansvärt ångestfyllt samtal. Jag fick känslan av att det var jag som hade gjort detta mot dem utsatt dem för detta. Sorgen och smärtan i mina föräldrars röster den kvällen kommer jag aldrig glömma.
Dagen efter åkte vi i in. Jag fick en tablett tror jag och strax därefter kom värkarna igång. Jag fick väldigt ont ganska snabbt och både skrek och kräktes av värkarna. Jag fick till slut epidural (ryggmärgsbedövning), allting blev så lungt efter det. Jag flyttades över till ett förlossningsrum, det tog ett par timmar. Strax innan 18:00 gick vattnet, S ringde efter sköterska som konstaterade vattenavgång. Jag fick direkt efter det krystvärkar och 18:02 var Heidi ute.
Hon var ganska masserad men i våra ögon var hon perfekt. Det här ögonblicket minns jag konstigt nog inte bara som något hemskt utan som något fint och magiskt. Det var så lugnt i rummet och personalen var så fantastiska. Vi tog på henne kläder, fotograferade och gav henne sitt namn.
Hon fick sova i sin plastbalja hos oss hela natten. På morgonen var vi tvugna att ta farväl. Detta kan jag inte skriva utan att tårarna rinner ner för mina kinder. Det var svårt. Jag minns att jag satt och höll hennes kalla lilla hand i min och grät medans S höll om mig hårt.
Till slut kom en barnmorska och hämtade henne. Vi fick träffa sjukhuspräst och kurator innan vi åkte hem. Under hela den här tiden bemöttes vi väldigt proffessionellt, förstående och med mycket värme.
Vi åkte hem, utan ett litet knyte i ett babyskydd, till en väldigt tyst lägenhet. Det var nu det värsta började. Den smärtsamma resan tillbaka till livet som det var innan plusset på stickan och pirriga förberedelser inför en liten bebis ankomst. Allt som skulle bli som aldrig blev.
De första dagarna hade jag fruktansvärda eftervärkar och fick ta tabletter för att inte mjölkproduktionen skulle komma igång. De här dagarna tror jag vi mest låg i sängen, sov, kollade på film och grät,grät och grät. Vi var sjukskrivna ganska länge. Det var svårt att komma tillbaka till jobbet men hade väldigt förstående arbetskamrater som kände mig väl så det gjorde det lite lättare. Det svåraste var nog folks kommentarer. Både anhöriga och de vi inte kände så väl. Ingen visste vad de skulle säga och istället för att bara vara tysta och lyssna så var en del tvugna att säga något genomtänkt som de trodde skulle få en att må bättre. Som "Det var till det bästa, hon hade ju säkert haft någon jobbig sjukdom." "Det är värre för de som inte kan få barn." "Det är värre för de som förlorar barnet ett par dagar efter det är fött." Det var väldigt poppis att påpeka att det minsann fanns de som hade det värre. När vi kände att vi hade gjort vad som helst för att bara ha fått se hennes blå ögon eller höra henne skrika om så bara för en minut.
"Jag kände det på mig" är ju också en minnesvärd kommentar. Men tänk vad mycket du hade besparat mig om du hade sagt det, kanske hade de upptäckt nåt fel tidigare? Kanske hade de kunnat rädda henne?
Hade jag velat svara, men jag nickade och svalde. För alla ville ju bara väl.
Den värsta kommentaren som gör ont än idag kom när vi skulle berätta att vi blivit gravida igen 10 månader senare. Personen i fråga tog undan mig och sa att "Denna gången rör du ordentligt på dig Anna så det inte händer igen." Vet inte på hur många olika sätt en kan tolka det egentligen. Men jag tog det som ett subtilt sätt att anklaga mig för min dotters död. Tror att personen i fråga fått för sig att detta var en anledning och var desperat i att det inte skulle hända igen och var tvungen att dela med sig av sin oerhörda kunskap. Men jag var helt knäckt.
Det var många kamper att strida det sorgeåret. Min storasyster fick barn en månad efter vi förlorat Heidi och se henne få allt som vi aldrig fick var tufft. Jag sjöng på min systerdotters dop och min man spelade gitarr. Det tog precis all energi jag hade och jag var helt slut efteråt. Jag hade brustit i rösten flera gånger men jag hade inte förmått mer. En släkting hade då mage att komma fram och klaga på pitchen.
Det som hjälpte oss att komma dit där vi är idag var att vi fick gå i en grupp med andra som förlorat ett barn. Den leddes av en sjukhuspräst och en barnmorska.
Vi var fyra par som alla fick utrymme att dela sin berättelse. Detta var absolut det bästa, att få prata med några som förstod, som inte försökta släta över eller få en att tänka på något annat. En plats där det var tillåtet att vara i sorg.
För många var väldigt måna om att vi skulle gå vidare, att vi måste vara färdiga med sörjandet snart.
Men sorg tar tid och har olika stadier. Det var tillexempel väldigt jobbigt runt 6 månader efter. Förmodligen för att allt har återgått till vardagen, folk runtomkring hade gått vidare och glömt.
Vi har Heidi i en minneslund, dit vi går vid hennes födelsedag den 13:e maj, varje år. Vi tar med blommor från trädgården och hennes syskon är med, som precis hunnit bli 3 stycken.
Vi pratar om henne med dem. Stora tjejen har till och med skrivit in henne i sitt släktträd i skolan.
För även om barnet Heidi aldrig blev så har hon funnits. Hon har ett namn och har föralltid sin plats hos oss.
Jag skriver det här för att jag behöver det och för att jag kanske kan visa någon som går igenom samma helvete som vi gjorde, att det går att ta sig igenom.
Jag vet att alla runtomkring, bara ville väl. Det är inte därför jag valde att skriva ut kommentarerna. Jag tänkte om någon läser detta som har en anhörig som går igenom samma sak, så kanske detta får den personen att tänka till lite extra på vade den säger och kanske bara lyssna och finnas där.
På lördag skulle ett barn fyllt 9 år. Det är presenter som aldrig kommer öppnas, kalas som aldrig kommer att hållas och tårtljus som aldrig kommer blåsas ut.
Det går inte en dag utan att vi tänker på dig Heidi. Vi älskar dig❤
0 kommentar(er)
