Det började med att en fantastisk arbetskollega gav mig sitt förtroende att få berätta min historia för personalen. 

En historia om en 17-årig tjej som ska på skoldans en torsdagkväll i maj år 2000, men som blir våldtagen av två olika killar vid två olika tillfällen, samma kväll. 

Det var såklart skitjobbigt att stå där framme och dela med mig av något så privat och intimt, rösten darrade hela tiden. Men under tiden var det som att någonting mer och mer släppte taget om mig. Och efteråt var det som att jag kunde andas fullt ut för första gången på 19 år. Den här stora tunga ryggsäcken som jag burit på var äntligen tom. Det fanns inget som höll mig kvar längre, det där som hindrat mig från att vara mig själv fullt ut, men som jag inte vetat om förrän nu. Jag kunde äntligen landa i mig själv.

Mot slutet av vårterminen fick niorna på jobbet lyssna på Katarina Wennstams sommarprat om "Me too" och sexuella övergrepp, med diskussionsfrågor efteråt. Som ett avslut på arbetet berättade jag min historia för dem. 

Jag fick ett fantastiskt mottagande, med många bra och modiga frågor och tankar. Vilket fick mig att känna hopp inför framtiden och att kanske någonstans har jag gjort någon skillnad i att våga berätta.

Jag har en föreläsning till inbokad i höst och kanske är det bara början. För det är svårt att hålla tyst nu när jag börjat prata.