En nära och kär vän till mig har de senaste dagarna figurerat i sociala medier angående ett modigt inlägg där hon belyser hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Detta har inspirerat mig till att skriva följande blogginlägg.
Jag har länge velat berätta, men har nog inte haft orken.
När jag själv började läsa till skötare inom psykiatrin för 6 år sen, förstod jag hur viktigt det är att vi pratar öppet även om det som inte syns utanpå. Jag hade själv mått psykiskt dåligt sen jag var barn, men först då förstod jag vilken skada det kan göra att stänga allting inne. Och att det fortfarande finns så mycket förutfattade meningar om psykisk ohälsa.
Hösten 2014 började jag arbeta igen efter min andra föräldraledighet. Jag fick en timanställning inom socialpsykiatrin, olika boenden och dagverksamheter i kommunen. Chefen var noga med att informera om att det var okej att tacka nej till jobbpass. Men det var inte det lättaste då det var sån vikariebrist (speciellt på helgerna). Jag har alltid velat vara en person som ställer upp, som går att lita på, som inte krånglar. Sen ville jag ju såklart få chansen att någon gång bli tilltänkt till en tillsvidareanställning. Så pressen var stor till att göra ett gott intryck. I början på december insåg jag att jag jobbat nio helger på raken plus då tre-fyra dagar i veckorna med. Då kom det dåliga samvetet över mina två små barn som inte såg skymten av sin mamma på hela helgen då jag ofta hade pass som började 07.00 och slutade mellan 20.00 och 21.00. De sov när jag gick till jobbet och sov när jag kom hem.
Det var då det började smyga sig på, det hade nog börjat redan tidigare men med mera diskreta tecken på att något var fel.
En morgon, strax innan jul, när jag skulle upp och hade tidig tid på något boende, så kom jag inte upp ur sängen. Jag var så yr så jag inte ens kunde lyfta huvudet från kudden. Jag försökte till sist ställa mig upp men föll ihop på sängen igen. Jag kom ihåg hur jag på nåt sätt kom in i badrummet för att sjunka ihop i duschen och börja storlipa. Hulkandes fick jag ringa och sjukanmäla mig.
Jag sökte inte vård efter denna incidenten. Jag hade nämligen förr mått dåligt runt juletid, och denna hösten hade varit ganska påfrestande mentalt, med två sjuka föräldrar och andra tråkiga händelser som påverkat mig. Så jag fortsatte jobba. I januari fick jag ett mer sammanhängande vikariat på en dagverksamhet. Jag fick ett yrselanfall
till, men sa ingenting på jobbet utan fortsatte som vanligt. Det var inte bara yrselanfall utan både minne och varseblivning började bli påverkat. Små saker föll bort som vad min granne hette ( som både varit på min möhippa och bröllop), utflykter på förskolan, tandläkartider. Men även större saker som vad jag gjort och inte gjort på jobbet, vad brukaren som jag hade framför mig hette, en morgon kom en brukare ut till mig i köket, hälsade och småpratade. Ett par minuter senare går jag ut till hen vid biljardbordet, hälsar och ställer exakt samma rutinmässiga frågor jag ställt ute i köket.
När jag kom hem på kvällarna var jag helt färdig. Jag kunde sätta mig på en stol och bara stirra rakt fram hur länge som helst, nästan okontaktbar.
Det är sådan tur att jag haft mina underbara barn som fått upp mig från den där stolen så många gånger annars hade jag nog gått under.
Jag kunde inte sortera ljud, kan fortfarande inte. Det får bara vara en som pratar i taget, ingen radio eller tv annars hör jag ingenting utan ser bara läppar som rör sig och det blir myrornas krig i mitt huvud.
Jag var också väldigt trött,ledsen, nedstämd och kände en enorm hopplöshet.
Precis när jag avslutat mitt vikariat får jag en yrselattack till som är mer intensiv och håller i sig längre. Jag går äntligen till en läkare som sjukskriver mig direkt för utmattningssyndrom, utmattningsdepression och ångestsyndrom. I mitt sjukintyg stod det nåt om att jag kunde redogöra för mina problem men att talet är påverkat och att ansiktet är något slappt. (?)
Jag får också antidepressiva utskrivet, ssri, som jag haft så många gånger innan men som aldrig funkar på mig men blir övertalad att prova igen.
Jag får ringa min chef och stället jag jobbat på innan jag blev sjukskriven.
Detta har varit nåt av det svåraste i mitt tillfrisknande, att inte ha någon stöttning från arbetskamrater. Som timanställd är det svårt att få den där platsen i gruppen och att bygga upp en relation till arbetskamraterna. Det var aldrig någon som hörde av sig och frågade hur jag mådde, de kanske tyckte att det var konstigt att jag inte sagt något om hur dåligt jag mådde. Jag hade så dåligt samvete för det och att jag inte kunde ställa upp mer.
Jag var sjukskriven i ca tre månader sen var påtryckningarna från min chef för stora, hon hade ett sommarvikariat till mig på ett boende för äldre med psykisk funktionsnedsättning. Jag kunde inte tacka nej utan hoppade på detta men med ett löfte från chefen om att jag inte skulle jobba mer än 70% ( vilket egentligen var på tok för mycket) och inte behöva hoppa in extra.
Första veckan jobbade jag istället för att gå bredvid då det var kort om folk, jobbade från 7 till 21 en dag och hoppade in extra ett par dagar, helt plötsligt var jag uppbokad hela veckan plus helgen. På lördagen fick jag en ångestattack när vi satt och fikade med brukarna, fick väldigt svårt att andas och fick gå undan ett par gånger. Jag är så van vid detta så jag vet hur jag ska hantera det.
Men senare på dagen när vi skulle göra i ordning en av brukarna för natten blev det plötsligt helt svart för ögonen och jag kollar på min hand och ser att den håller i en strumpa men vet inte vad jag ska göra med den. Väldigt otäckt när detta händer de första gångerna.
Jag blir kallsvettig och panikslagen och har helt plötsligt glömt vilka mediciner jag har gett och vilka rutiner som återstår under kvällen. Ändå går jag och jobbar på söndagen, som bara är en enda dimma.
Jag blir sjukskriven igen, jag får samtalsterapi och så småningom byts medicinerna ut mot snri som verkligen hjälper mig.
Men det är många rundor hos läkare innan jag hittar rätt, sex stycken olika läkare har jag varit hos under min sjukskrivning. Detta är av olika anledningar, ett par har varit katastrof och några har varit jättebra men vårdcentralen där jag bor byter läkare lika ofta som andra byter underkläder.
Till slut bytte jag vårdcentral och det blev genast bättre. Det ligger en ständig rädsla inför varje läkarbesök, att inte bli trodd, att inte bli tagen på allvar. De sitter i sådan maktposition så att det lilla jag byggt upp kan de smula sönder på en sekund.
Den sommaren och följande höst var jag under jorden.
På kvällarna stod jag ofta ute på trappan, med ett enormt tryck över bröstet och kippade efter luft. Jag har fortfarande ångestkänningar dagligen, ett ständigt obehag och tryck över halsen.
Vid något tillfälle minns jag att jag bara föll ner på gräsmattan och låg där en lång stund, oförmögen att röra mig.
Jag skriver detta långa inlägg för att jag vill beskriva på ett konkret sätt hur det är när hjärnan och kroppen slutar fungera.
Jag vill att förståelsen och kunskapen ska öka. Detta är en av vår tids största folksjukdomar ändå finns det så mycket fördomar, oförståelse och okunskap. Fortfarande får patienter med utmattningssyndrom höra att de bara är lata, att det bara är att rycka upp sig eller att " ja, det passar ju bra med en sjukskrivning nu när det sommar, hehe."
Det syns kanske inte utanpå men det gör ont som fan inuti.
Och nej jag kan inte ha samtal med patienter, ha koll på mediciner, byta blöjor, aktivera brukare, klä på, klä av, trösta, lyssna eller komma ed proffessionella råd när hjärnan är som den segaste jäkla knäcksmeten och när du hela tiden få kämpa med att andas och ens stå på benen.
Jag vill inget hellre än att fungera men gör det inte. Jag vill inget hellre än att vara frisk, men jag är sjuk. Tror inte att lika många hade ifrågasatt min arbetsförmåga om jag brutit benet.
Skulle vilja avsluta med lite komiska inslag från min sjukdoms tid. För många tragikomiska situationer kan uppstå med sirapshjärna, som t.ex när jag skulle handla på willys men upptäcker att jag går inne på kulturcentrum och kollar på tavlor. Eller när jag ska hämta min stora tjej i skolan och tycker att det är väldigt konstigt att hennes tröja slutar ovanför naveln och inser att det är hennes 4 år yngre lillasysters tröja som jag tagit på henne mitt i morgonstressen.
En närstående till mig med samma diagnos skulle byta till vinterdäck. Hen tog av vinterdäcken och satte sen på samma däck igen.
Jag är långt ifrån frisk än. Har mycket i bagaget som jag kommer ta upp i andra blogginlägg, när jag hittat modet, orken och självdistansen till det.
Ju mer jag pratar och skriver desto mer känner jag hur mycket jag brinner för detta ämne. Jag hade gärna engagerat mig i dessa frågor, ta det ett steg längre och arbeta med det på nåt sätt. Kanske föreläsa? Jag får klura på det. För nu är det dags att vända denna trenden. Att vi sliter sönder oss själva för att vara till lags hos våra arbetsgivare, vänner, föräldrar , barn, partners eller följare på instagram.
Ta hand om er och dem ni älskar!
Puss och kram Anna
1 kommentar(er)
